It takes one to know one

Ibland får jag frågan "Har du alltid balans och aldrig några problem?"

Mitt svar är varje gång: Jag har dåliga dagar och perioder, precis som alla andra, men jag lider inte lika mycket av det eftersom att jag har hittat ett sätt att förhålla mig till det.

Målet är inte att bli fri från problem

Jag har varit trött på mig själv.

Jag har haft ångest över min egen kropp.

Jag har haft perioder där mina tankar varit elakare än jag kan säga högt.

Och jag har haft stunder där känslorna tagit över –och sen skämts när jag coolat ner.

Jag har gått igenom större motstånd än jag trott mig klara av, och jag har gråtit slut på alla mina tårar (depåerna är påfyllda och redo igen).

Det gör någonting med en. Att ha varit där.

Det finns ingen genväg till att förstå andra - man behöver ha varit där själv.

Och det är nog därför jag aldrig försöker fixa dig. Eller trycka in dig i någon färdig mall. För jag vet hur det känns när någon försöker göra det.

Jag tror inte att det är min plats att vara “över” dig på något sätt. Jag tror mer på att stå bredvid och säga: “Jag vet.. jag känner igen det där”.

För det är först då vi kan börja. När det känns tryggt nog att slappna av. När du märker att jag kan inte är rädd för att prata om jobbiga tankar och känslor. Att jag inte dömer dig eller din trötthet. Att jag inte vill ändra dig –utan bara hjälpa dig att mjukna mot dig själv.

Jag har såklart fortfarande dagar och perioder som är jobbiga. Vi ska få bli ledsna, arga och förtvivlade - det är ok. Skillnaden är bara att vi inte behöver fastna i känslorna eller låta dem styra oss.

Målet är inte att bli fri från problem - det är att lära sig hantera dem

Därför undervisar jag som jag gör

Det är därför jag ibland stannar upp mitt i en rörelse och frågar hur det känns, eller ger en massa förslag på hur du kan justera. Det är också därför jag inte pressar någon att göra "rätt" –för vad (f-n) är ens rätt, om det inte känns rätt i dig?

Det är lätt att prata om närvaro. Svårare att praktisera när livet bråkar. Jag försöker andas mig igenom mina egna dagar. Jag testar rörelserna i kroppen, innan jag lär ut dem. Och jag ställer mig själv samma frågor jag ställer dig.

Det är så jag tror att man blir en bra lärare. Inte genom perfektion - utan genom att leva som man lär.

Jag undervisar inte från ett facit - här är det äkta och självupplevt.

I know my shit liksom.